It's all happening

Har ni känt en känsla relaterad till en sång någon gång? Det har jag. Jag tänker på min barndom när jag hör den låten. På min pappa. Mina föräldar skilde sig när jag va ett år. Varannan helg var jag hos min pappa. När jag var lite betydde min pappa allt för mig. Han var min förebild och jag tyckte han var den bästa som fanns. Jag tänker på hur mycket jag längtade att få träffa pappa dom där helgerna. Och eftersom min pappa var en hjälte blev han aldrig sjuk. Men en dag när jag bara väntade och väntade på att han skulle hämta mig på dagis så kom mamma istället. Jag blev så ledsen och då visade sig att pappa för första gången faktiskt  var sjuk. Jag minns hur jag brukade ligga i pappas säng med nappflaska och hur han läste godnatt sagor för mig innan jag skulle sova. Hur jag sen kunde somna in till kaffekokaren ljud och hur jag kunde höra han spela på sin gitarr. Det var så härligt. Det var min pappa. Jag kommer jag ihåg hur häftig jag tyckte han var när han kunde hoppa mellan stora stenar eller ha en spindel i handen. Min pappa var inte rädd för något. En annan gång hade jag tagit ut alla täcken och kuddar som fanns och lagt dom i soffan för att jag tyckte det var så mysigt, på morgonen när det var dags att gå till dagis såg jag att jag hade somnat i allt det och pappa låg i soffan med en liten handuk på sig bara. Allt det bara för att han inte ville väcka mig. Pappa och jag var bästisar och ingen fick göra något mot min pappa. Det finna så mycket jag minns. Glada minnen. Tänk vad allt kan ändras.. Jag längtar tillbaka till sängen där jag kan somna in till kaffekokaren och gitarren.

/Linda